Lilla, lilla skruttmormor.

Mor sa:
Attans vad jag saknar lilla skruttmormor!
Tänk om hon fortfarande levde, då skulle hon fylla 92 på fredag.
Hon var så mysig på något sätt. Och hon blev så glad bara man stack in huvudet i fem minuter. Hon var verkligen tacksam av sig.
Och vilket humör hon kunde ha! Tala, eller snarare skriva, för sig kunde hon verkligen. En åsikt om precis allt hade hon.

Mina ögon fylldes med tårar, där jag stod utanför badrummet på onsdagsmorgonen och nickade instämmande.
Inte börja gråta nu. Vad som helst men inte det! Orkar inte. Vill inte.
Det skulle förstöra hela min dag. Och skolan är tillräckligt mycket skit ändå. Bryta ihop nu är det sista jag behöver.
Måste vara stark nu, bästa<3 behöver mig. Jag måste finnas där för henne, vara starkare.
Och bryta ihop inför Mor är det sista jag vill göra. Om jag ska gråta vill jag göra det för mig själv. Alltid för mig själv.
Alltid.

Minnena av lilla skruttmormor är många. Väldigt många.
Bara fina minnen. Jag saknar dem.
Jag saknar henne.