Time to say goodbye?

Så länge höll det.

Nu flyttar vi.
Till blogg.se
See ya there!

Kärlek är abstrakt.

Längtan. Saknad.
Längtan och saknad.
Saknad och längtan.

Det är vidriga känslor.
Hatar dom.
Abstrakta jävla skitkänslor.
Fast dom kan också vara underbara.
Men idag; Nej!


A change is gonna come.
Och det kommer märkas.
Innehållet kommer antagligen bli annorlunda.
Samt att uppdateringarna förhoppningsvis kommer bli fler.
Den som lever får se, kära vänner.

Ok baby det är dags att vi ska vinna allt.

Jag är nog känslig.
Jävligt känslig.
Och tror alltid det värsta.
Eller?

Vi låter det vara sagt så.
'cause tonight's gonna be a good night.
I hope (:

Plötsligt händer det.

Igår hade jag tankarna på att köpa en trisslott.
För då hände det en del bra saker, om man väljer att kalla det så.
Men idag vettefan.
Allt är åt helvete.
Känns det som ialla fall.
Hur är detta möjligt?

Tur att jag ska leka med bästa Matilda ikväll.
Välbehövligt är kanske ett passande ord?

Det bästa jag har.

Vem fan kan få en riktig vän i Sthlm?

Allt känns tungt just nu. Jävulskt tungt.
Fast jag lär ju klara mig,
som så många gånger förr.
Alltid den starka av oss, det är det jag som varit.
Men jag faller. Jag bryts ner.
Som så många andra.
Orkar inte behålla styrkan, klarar inte av att kämpa för den.

En dag ska jag vara tillbaka som den starka person jag en gång varit.
Jag måste bara hitta mig själv.
Veta var jag står, vem jag egentligen är.
Det kan bli svårt, men så länge jag har dombästa<3 klarar jag allt!
Min styrka.

Ibland tänker jag på det så, att jag vill få dagarna att gå.

Kärlek.

I lördags var det en månad.
Så idag är det en månad och fem dagar.

Det var allt jag hade att säga just nu.
Låååångdag idag förresten, slutar runt klockan åtta sisådär.

Thinking of you

Då helgen mestadels liknades vid en katastrof var det heller inte konstigt att första skoldagen för veckan fick samma liknelse.
Därför ska jag nu ta mig tid att tänka.
Så om drygt en timme åker jag till Träffen och tittar på film.

Det var ungefär allt jag hade att säga.
Men som sagt.

Tänka.

God damn you're beautiful to me

I can't find the words to explain,
just how much you got me going insane.

<3

Jag vet inte längre vem jag är men jag vet att jag är din.

Vet inte hur länge jag orkar ha det så här.
Jag mår inte bra av det.
Det tär på mig. Tar mina krafter.
Kan inte räkna med mig själv längre, vet aldrig när frustrationen bryter ut.
Går runt med gråten i halsen hela tiden. Rösten brister lite nu och då.
Tårarna kan komma för ingenting.

Min starka fasad är sönder.
Allt har bara rasat.
Men det är först nu på senare tid det har blivit så.
Antar att det är ett tecken på att känslorna verkligen är starka.

Tänker oavbrutet. Och allt handlar om dig.
Kan inte leva mitt liv längre på grund av att min kärlek till dig är enorm.

Jag vill det här.
Jag vill kämpa för oss.
Men det känns som alla odds är emot oss.
Som om inget går vår väg.

Det finns stunder då jag bara vill stanna upp.
Släppa allt. Släppa dig.
För du är allt för mig.
Finns stunder då jag tvivlar på oss.
Att det inte kommer gå.

Men.

Jag vet att de stunder är bara skit. För jag vet vad jag vill.
På riktigt.
Och det är inte att jag vill släppa taget.
Utan.
Jag vill kämpa.

För du är allt jag vill ha.
För du är allt jag behöver.

En gång till.

Jag söker inspiration.
Till livet. Till bloggen. Till allt.
Hittar inte orden. Men jag vet att de finns där. För jag har sett de.
Men,
De kommer i fel ordning. Huller om buller.
Det blir galet fel.

Så jag får vända om. Börja från början igen. Från grunden.
Det kan ta tid.
Ingen vet hur länge. Inte heller jag.
För jag vet inte längre vem jag är. Jag måste börja med att hitta mig själv.
Den glada Lovisa jag en gång var.
Var ska jag leta?
Jag vet inte.

För känslorna faller fritt nu.
Hissen krånglar, kan inte tänka klart.
Tillbaka på första steget.
Uppförsbacken är brant.

Men jag är glad att ni är med mig.
Det betyder mycket.

Visslaren

Hon låg där, skräckslagen, i en blodpöl,
och hörde en märklig melodi i sitt öra.
Hon mindes kniven, in och ut, och ett leende.
Som alltid log visslaren medan han sprang sin väg,
in i den mörka och blodtörstiga natten.

Lilla, lilla skruttmormor.

Mor sa:
Attans vad jag saknar lilla skruttmormor!
Tänk om hon fortfarande levde, då skulle hon fylla 92 på fredag.
Hon var så mysig på något sätt. Och hon blev så glad bara man stack in huvudet i fem minuter. Hon var verkligen tacksam av sig.
Och vilket humör hon kunde ha! Tala, eller snarare skriva, för sig kunde hon verkligen. En åsikt om precis allt hade hon.

Mina ögon fylldes med tårar, där jag stod utanför badrummet på onsdagsmorgonen och nickade instämmande.
Inte börja gråta nu. Vad som helst men inte det! Orkar inte. Vill inte.
Det skulle förstöra hela min dag. Och skolan är tillräckligt mycket skit ändå. Bryta ihop nu är det sista jag behöver.
Måste vara stark nu, bästa<3 behöver mig. Jag måste finnas där för henne, vara starkare.
Och bryta ihop inför Mor är det sista jag vill göra. Om jag ska gråta vill jag göra det för mig själv. Alltid för mig själv.
Alltid.

Minnena av lilla skruttmormor är många. Väldigt många.
Bara fina minnen. Jag saknar dem.
Jag saknar henne.

Lovisa väcker känslor.

I mitt senaste inlägg väcker jag känslor.
Helt underbart!
Men snälla ni, våga stå för saker och ting.
Anonyma, fega as. (Det är svenska).

"Anonym sa...
hm.. är alla som uppdaterar mer än en gång i veckan fjortisar?"

Mitt svar är.
Nej, givetvis inte. Jag uppdaterar mer än en gång i veckan.
Och som sagt, jag är ingen fjortis.
Men självklart är det ju lite skillnad.
Till exempel "de stora bloggarna", de är ju inte fjortisar.
Inte de flesta ialla fall.
Det jag associerar till är de såkallade "hobby-bloggarna". Min blogg är en hobby-blogg.
"Vanligt" folk som tror de är störst, bäst och vackrast. Och att de har flera tusen läsare.
Sanningen är oftast att de har max 20 läsare om dagen, i snitt!

Och som ytterligare en anonym sa:

"HÅLLER MED FÖREGÅENDE TALARE"

Grattis! Då är ni två!
Och jag bryr mig inte ett skit om vad ni tycker.
Jag kör mitt race, jag är mig själv.
JAG VÅGAR STÅ FÖR MINA ÅSIKTER!

Det är.
Skillnaden.
Mellan mig och andra.

Anonyma, fega as.
Oavsett vem du nu skulle vara.

Vänster om! Eller var det höger?

Jag skulle kunna skriva massa ovärt här.
Och uppdatera flera gånger om dagen.
Som vilken fjortis som helst.
Men skillnaden är.
Att jag är ingen jävla fjortis.
Så jag uppdaterar när jag har något vettigt att skriva.

Stannade kvar i stan efter skolan idag.
Med Jula. Det var väldigt trevligt. Och många skratt blev det kan jag lova.
Investerade i en ny vinterjacka.
En stycket svart blev det. Längesen jag hade det.
Nöjd är jag ialla fall.

Efter några timmar på stadens gågata begav vi oss mot bussen.
Det var en trevlighet i sig.
Men men det är inte det som är själva poängen just nu.
Utan.
Vid Fyris, eller rättare sagt Götgatan, gick "någon blond, lockig" på.
"Kan ju vara Amanda".
Det stämmde.
Och jag kan, med handen på hjärtat (som sitter till vänster), säga att det var nog den roligaste bussresan hem från stan som jag någonsin har varit med om.
Fast jag måste också säga, utan handen på hjärtat (som inte sitter till höger), att jag tyckte lite synd om våra medresenärer som emellertid tvingades lyssna på vårat snusk, alternativt humor, prat.

Hujedamej vilken trevlig dag!
Och imorgon är det ju som bekant fredag, vilket säkert också blir trevligt.

Härmed förklarar jag hösten välkommen.

Det är höst nu. På riktigt.
Löven är gula. De har trillat ner från träden.
Marken pryds av vackra, färgstarka löv.
Det luktar höst också. Javisst, hösten har en egen lukt. En blandning mellan friskt och lite unket. Det beror på de ruttna äpplena som ligger på marken.

Det är allmänt gråare också. Mörkret kommer allt tidigare om kvällarna, och varar allt längre om morgonen.
Ja, det råder ingen tvivlan om att det verkligen är höst nu.

Vintern närmar sig. Jag kan märka det på kylan. På folk som går i vinterjackor.
Jag längtar.
Längtar till den riktiga vintern.
Många minusgrader. Mycket snö.
Ja, allt som hör vintern till.

Halva oktober är snart förbi. Det firar vi här hemma idag.
Vi välkomnar den riktiga hösten med en smarrig äppelpaj.
Gjord av äpplen från vår trädgård.

Något som också hör hösten och vintern till, är förkylningar.
Även en sådan som jag, som har bra immunförsvar, har drabbats. Usch, finns inget som är mer värdelöst!
Är så pass illa att jag får lov att stanna hemma imorgon, och hoppas på det bästa.
Med "bästa" menar jag ju förstås att vara tillbaka i skolan på tisdag. För ja, jag tycker numera om skolan.

Men att missa en dag överlever jag.
Dessvärre missar jag Träffen, mindre kul och mindre bra..
Och självklart så kunde jag ju inte åka till Joel igår och vara social med alla.
Ingen hemlighet att jag hatar att vara sjuk va?

Allt väl?

Det är tisdag. En kväll som vilken som helst egentligen. Men bara egentligen.
Allt är inte som det ska. Varför är det ingen som vet. Inte heller jag.
Går upp på mitt rum runt halv sju. Vet inte vad jag ska göra, så lägger mig på sängen. Tar upp boken och läser. Men ger upp efter tio sidor, kan inte koncentrera mig. Så jag lägger undan den igen.
Släcker sänglampan, drar på mig täcket och vänder mig inåt väggen. Ligger där helt apatisk och bara stirrar. Tankarna vandrar men jag får inte grepp om dem.

Jag är ensam. Helt jävla ensam.

Känner hur huvudet blir tyngre, att ögonlocken åker ihop allt oftare. Faller till slut in i sömn. Äcklig sömn.
Vaknar sedan med ett ryck. Första tanken är att jag har försovit mig, så jag sliter av mig tröjan. Tänker att nu måste jag skynda mig.
Kommer på att jag har jeansen på mig. Något stämmer inte. Så jag stannar upp för en sekund. Sträcker mig efter mobilen. Har fått ett sms. När då, hinner jag tänka. Aha, 20:21. Satan! Kollar på klockan. 20:22. Kopplar ännu inte, det tar lite tid. Sedan tänds en glödlampa ovanför mitt huvud.
Det är fortfarande tisdag, och inte onsdag som jag trodde. Jag andas ut. Läser smset. Besvarar det. Kommer fram till att jag måste ha vaknat av det. Får svar som jag besvarar lika fort. Det dröjer med nytt svar.
Tankarna rullar runt. Allt är inte som det borde. Äntligen kommer svaret! Och besvikelsen. Listar snabbt ut en sak:

Han som smsat och frågat hur om allt var väl gjorde det inte för att han ville veta, utan för att det skulle se bra ut.
Och han som alltid pratar om ärlighet! Kanske var jag för ärlig när jag svarade? Nej det kan man inte vara.

Kastar av mig täcket i ren frustration, men drar på det lika snabbt igen. Börjarar gråta. Ljudlöst men ändå inte. Kan höra mitt hjärta och min själ skrika. Skrika av smärta. Av hat och av kärlek. De blöder. Två stora blödande sår. Orkar inget mera. Slutet är nära nu.
Samlar mig igen. Klär av mig och går ner och duschar riktigt varmt. I vanliga fall skulle jag ha bränt mig, men det är inte som vanligt nu.
Går ut i köket. Försöker stilla sötsuget med en tesked honung och en mandarin. Men lyckas inget vidare. Tar en kokosboll från skafferiet. Känner mig lite bättre till mods. Funderar lite grann:

Vem, om någon, skulle sakna mig om jag försvann? Ingen förmodligen. Möjligtvis CSN eftersom min frånvaro från skolan skulle bli total. Men de skulle ju bara tjäna pengar på mig om jag försvann...

Går och borstar tänderna. Sedan upp på rummet igen. Borstar ut det slitna håret någorlunda. Lägger mig i sängen och sätter mobilen på laddning. Får lust att ha sönder den, men hejdar mig. Kryper ner under täcket istället. Fixar till kudden. Tänker på honom. Lägger mig till rätta. Släcker lampan och försöker somna.

Högsta önskan just då, är att aldrig någonsin vakna igen.

Livet som Lovisa

En ny blogg. Min nya blogg.
Frågan är.
Hur länge kommer den vara?
Ingen vet svaret. Inte ens jag.
Men jag är motiverad till det här.
Skillnaden mot den gamla är.
Att här kommer inte allt handla om mig.
Det kommer vara texter.
Berättelser. Som jag skrivit.
Om allt mellan himmel och helvete.
Så, hang on! Lägg till på bloglovin.
Älska eller hata. Jag är mig själv.

Och till sist.
Svordomar är svenska, alltså tillåtna.