Jag vet inte längre vem jag är men jag vet att jag är din.

Vet inte hur länge jag orkar ha det så här.
Jag mår inte bra av det.
Det tär på mig. Tar mina krafter.
Kan inte räkna med mig själv längre, vet aldrig när frustrationen bryter ut.
Går runt med gråten i halsen hela tiden. Rösten brister lite nu och då.
Tårarna kan komma för ingenting.

Min starka fasad är sönder.
Allt har bara rasat.
Men det är först nu på senare tid det har blivit så.
Antar att det är ett tecken på att känslorna verkligen är starka.

Tänker oavbrutet. Och allt handlar om dig.
Kan inte leva mitt liv längre på grund av att min kärlek till dig är enorm.

Jag vill det här.
Jag vill kämpa för oss.
Men det känns som alla odds är emot oss.
Som om inget går vår väg.

Det finns stunder då jag bara vill stanna upp.
Släppa allt. Släppa dig.
För du är allt för mig.
Finns stunder då jag tvivlar på oss.
Att det inte kommer gå.

Men.

Jag vet att de stunder är bara skit. För jag vet vad jag vill.
På riktigt.
Och det är inte att jag vill släppa taget.
Utan.
Jag vill kämpa.

För du är allt jag vill ha.
För du är allt jag behöver.